Yoga på södermalm

I dag gjorde jag det som jag har tänkt flera gånger under våren. Jag provade Yogashala på Gotlandslandgatan. Efter ett intensivt veckoslut med föredrag och superhärlig after work med favoritqvinns behövde jag verkligen yoga. De senaste veckorna var jag varit i osynk med yogan. Jag har varit trött och sedan åkte min yogalärare, Helena, i väg på utbilning. Jag lyckades också få ett mindre ryggskott i onsdagsmorse. Som tur var fick jag akuttid hos kiropraktiker både onsdag och torsdag morgon. Torsdag eftermiddag åkte jag till Stockholm - satt med min power-point till midnatt och ryggen och höfterna kändes råstela. Promenerade både i dag och igår. Nu ikväll kände jag att jag ville köra LED primary - hela serien på yoga shala. Tänkte att det kan vara bra att prova stället för att kunna gå dit när jag är i Stockholm. 

Jag traskade i väg strax efter fem i den härliga sommarvärmen. Det var inte allt långt från mamma, perfekt. När jag kom dit möttes jag av en äldre kvinna och en yngre man. Både hade kopplingar till Luleå. Hon, Britta yogaläraren, är från Luleå, men sade att hon nu har bott i Stockholm i 30 år. Mannen som också verkade jobba där på nått sätt, hade läst på LTU. Britta ställde några frågor om min yoganivå, hur långt jag hade kommit i primary och jag försökte förklara. Jag betalade 200 kr för en gång och 20 kronor för matthyra (pengarna går ett barnhem i Indien). Shalan var gemytlig och inbjudande med ett vackert mörkt trägolv. Det var bara jag och tre andra som skulle yoga oss igenom serien, denna vackra försommarkväll. Britta körde igång med shanting, och jag har alltid svårt att komma ihåg orden. Men kunde dem i Indien, nu hör jag dem så sällan. Jag kände mig väldigt stel i nedre delen av ryggen, men det fungerade att köra. Britta upplevde jag som en erfaren instruktör. Det som skillde sig från I am yoga var att "handpåläggningen" var kort - för kort. När Britta tryckte ner och hjälpte min stretch i olika positioner, höll hon bara i ett andetag. Det var lite frustrerande eftersom jag då tappade min stretch. Helena håller alltid hela positionen, alla andetag. Men det kanske berodde på att Britta hade LED klass. Det kan ju vara annorlunda under mysore. Samtidigt var de korta "tryckningarna" lite läskiga, eftersom hon inte vet mina förutsättningar eller min vighet. Men hon verkade väldig erfaren, och har säkert en god blick och känsla även för yogis som är nya för henne. Det var nog mest lite ovant för mig. En annan sak som skillde sig var att Britta korrigerade mig att stå bredare i de stående positionerna, precis i enlighet med Darbys intstruktioner. Helena så vitt jag förstår förspråkar en smalare fotställning. I ett inlägg från Indien förklarar jag de olika ställningarna http://yoganovis.blogspot.se/2014/01/mera-yoga.html. Min egen reflektion är att med en smalare fotställning är det lättare att göra vändingarna, medan höften känns rörligare i den breda. 

Annars var yogashala hemtrevligt vid detta första besök. Jag kände mig välkommen och det kändes okomplicerat att vara där. Det var svettigt och härligt att köra igenom primary. Yogan kändes 100 procent som the reel thing och jag kommer att återvända hit. Kanske redan på tisdag. Men jag längtar I am yoga, och min lärare. Nu ska jag sova. I morgon jobbskuggning av lärare på sfi i Tensta.

Meditation

Just nu går jag en meditationskurs som är en gång i veckan under 5 veckor.

Yoga och löpning

Innan jag började med yoga blev jag ett fan av löpning. Vad som tilltalade mig var att vara fri från att följa andras scheman. Dessutom är våren och sommaren en oslagbar tid att springa i Luleå. En vårkväll i ljuset är så vacker. Här är några bilder från min löprunda från stan till LTU och tillbaka tagna i maj förra året.

När jag ser bilderna blir jag oerhört sugen på att springa igen. I Indien pratade mycket med andra yoginis. Jag hade funderingar på att kombinera löpning med yoga. Marc Darby formulerade sig så här: Yogan är bra för löpningen, men löpningen är inte bra för yogan. Han sade att löpning kan vara ok, om man springer "rätt", alltså om man har en väl fungerande löpstil. När jag tänker på mig och löpning så klassificerar jag mig inte in bland de som har en "korrekt" löpstil. Förmodligen har jag, stel som jag är, en ganska dålig löpstil. Min ambition med löpningen var att springa utan krångel. Jag sprang långsamt, men långt. Min runda favoritrunda var på 12 km. 

Årets första springrunda

Senaste gång jag sprang var i september förra året så i går kände jag att det var dags att prova på att springa igen.   Det var söndag. Jag var ensam och inte alls sugen på att promenera runt Gultzaudden som verkar vara det som man som Lulebo ska göra om söndagar. Och yogan var ju inte förrän på kvällen. Vad finns det för alternativ i Luleå? Därför gjorde jag en ny springlista i Spotify och gav mig iväg ut. Tänkte att jag skulle springa runt sjön. Det brukar bli cirka 5 km. Rundan började med "Do it again" med Röyksopp och Robin. Jag kände mig taggad och tänkte att det här går ju superbra. Sen, plötsligt blev det väldigt, väldigt jobbigt. Jag fick yrsel. Jag saktade ner, raglade lite som ett fyllo, lutade mig mot en björk. Jag sög på nederlagets bittra karamell. Men snälla! Efter 2 kilometer? Skulle jag behöva ge upp nu. Jag som brukade springa 12 km. Tyvärr kom en jobbig hosta långt ner i halsen också, samt att jag fortfarande vinglade lite. Det var bara att vingla hemåt, och det var svinsvinkallt! Eftersom jag nu dessutom kände mig krasslig blev det ingen yoga heller. Nu sitter jag här och skriver och ska gå på meditationskurs med efterföljande yoga. Jag mår bättre i dag. Hur ska det gå med den stackars löpningen? Men när jag ser på bilderna vill jag inte vara utan den :)

Halasana, svett och böjlighet

I måndags hade jag en av mina tröttaste dagar under detta år. Om jag inte gick en meditationskurs skulle jag aldrig ha tagit mig till yogastudion. Men det gjorde jag alltså, trött och svag kände jag mig. Under själva meditationen hade jag svårt att sitta upprätt, hjärtat klappade och allt i magen, kändes "i kläm", benen domnade och somnade. Vid det tidigare meditationstillfället hade det fungerat relativt väl, med vissa mindre smärtor, att sitta i meditationsställning. Men eftersom mina krämpor tog allt fokus, lade jag mig slutligen ner för att kunna upprätthålla någon form av kvalite i närvaron. Jag funderade sedan på att gå hem, men tänkte att när jag ändå var där att jag kunde köra solhälsningarna i alla fall. Jag, liksom flera andra, körde igång med Mysore-style, efter meditationen. Ojojoj vad jobbigt, jag svettades och svettades. När jag kom till de sittande positionerna fick jag stöd av Helena att komma djupare in i Janu Sirshasana A (se blogg med alla positioner). Hon kommenterade att jag var väldigt mjuk i kroppen i dag, mjukare än vanligt. Denna kommentar fick mig att känna mig väldigt peppad, eftersom min trötthet gjorde att jag inte alls hade uppfattat min mjukhet. Jag kände mig bara trött och väldigt svettig med bultande puls. Så jag gjorde fler övningar än jag hade tänkt under denna måndag.

När jag kom till Halasana, denna avslutande asana, som jag gjort så många gånger tidigare möjliggjorde jag en förändring. För första gången fick jag ner fötterna i marken. I Halasana har jag lärt mig att ha raka ben och tålmodigt tänjt, andats medvetet utan att stressa, utan att värdera min insats. I dag kom förändringen och i dag värderade jag, det kändes superbra!!! Jag kunde också upprepa det under tisdagens ledda klass. Jag visar en ett klipp när Kino gör Halasana. 

Under tisdagen skedde en annan mindre förändring. Jag lyckades ta mig längre upp i brygga mitt huvud lämnade marken, en liten, liten bit, kanske var det bara millimeter, men jag kände förändringen. En annan sak som jag funderar över är att lära mig namnen på positionerna, asanas. Helena påpekade förra veckan att namnet också skapar en relation till positionen. Som lärare och språkvetare är jag i allra högsta grad benägen att hålla med. Om jag ska bli medveten om vad jag gör och är det viktigt att veta vad jag gör. Inte bara jag gör nått som kallas för jag vet inte vad, utan jag gör Halasana. Om jag förbättrar något vet jag vad jag förbättrar. Genom språket och namnet skapas både en distans mellan mig och det jag utför och en distinktion av vad jag gör. För att kunna uppnå "medveten" närvaro behöver jag kunna vara just medveten av vad jag gör och inte begränsas av tankar om innan och efter. Jag kommer inte till studion för att göra gymnastiska övningar eller för att slappna av. Det är yogan och dess medvetna närvaro jag är ute efter. Om jag inte är koncentrerad på andningen, om jag inte vet vad jag gör. Ja, då håller jag inte på med yoga.