Räsinenretreat i ljuset, yogavänner och en förändrad inställning

I mitten av juni kom flera av mina yogavänner hit till Luleå. Min rumskompis från Purple Valley, Katia från München kom. Min syster och hennes pojkvän kom också hit. Dragkraften var (förutom jag förstås) Petri Räisinen och hans midsummer night retreat in Swedish lappland. Katia kom tre dagar före retreaten. Som tur var var det en händelserik helg i Luleå. På fredagen blev vi bjudna på en trevlig tjejfest som slutade med utgång på Bistro Norrland i midnattssolen och dans på Pridefestivalen. På lördagen var det Svartöstadsdagen en trevlig icke-kommersiell festival. Musik, loppmarknad och fika bjöds det på. Vi träffade också mitt bonusbarn som ansiktsmålade barn i glad färger. Sedan var vi på 50-årsfest med mat, sång och musik. Katia fick uppleva mycket av Sverige, Norrbotten och träffa många norrbottningar. När retreatet var slut ringde också Niki från London och ville prata. Hon hade sett på facebook att jag, Katia, AnnaMaria och Karl möttes i midnattssolens land och yogade och saknade oss. Roligt att få nya vänner!

På söndagen kom AnnaMaria och Karl. Jag bjöd på löjrom och råraka. Sedan begav de sig ut till Melderstein, utanför Råneå där retreatet var. Jag jobbade kommande vecka så jag kunde inte åka ut varje dag morgon. I am yoga hade samkörning till retreatet, men en dålig sak var att mötesplatsen varje morgon var i Notviken som är ganska långt om man varken har bil eller körkort. Så samåkningen förutsatte att man hade bil. Annars var man tvungen att lita på någons goda vilja att köra förbi stan och plocka upp mig. Helena erbjöd sig och även en tjej som heter Maria, men det kändes lite bökigt att behöva vara till besvär. Men tur att det finns snälla människor.

På onsdagsmorgonen den 18 juni  fick jag med mig min kollega Maria Johansson på Mysore. Vå åkte tillsammans och pratade i bilen att det kändes lite "kämpigt" att kliva upp 05:20 och åka klockan 05:50 mot Råneå. Maria hade inte yogat på några månader och kände sig lite ringrostig. När vi kom fram mötte vi de andra yogisarna från I am yoga på parkeringen. Shalan var ett vackert rött kapell. När jag kom in var ljuset som strålade in från alla fönster slående och överväldigande. I midsommarens solljus såg vi avancerade yogin i full gång med mysore. De som bodde på Melderstein började sin mysore klockan 06, medan vi lokala yoginis hade tiden 07. Jag och Maria fick varsin plats och satte igång att yoga. Svetten rann och min matta var mycket halkig, men det var en härlig känsla.

Efteråt var jag totalt uttorkad och kände mig lite apatisk. Drack mycket vatten och åt sedan frukost tillsammans med syster, Karl, Katia och Maria. Det är speciellt att yoga tillsammans med andra människor, att ha något gemensamt. Det gäller både de som man känner och de som man lär känna på vägen. Även Maria T, stannade på frukost. En tjej som jag åkte med till retreatet på midsommarafton. En trevlig tjej som ägnat sig åt surfing och skidåkning större delen av tiden innan hon skaffade man och barn. Vi hade massor att prata om eftersom hon rest runt mycket i världen, och jag älskar ju resor. Resten av dagen kände jag mig mycket uttorkad, nästan lite bakis. På midsommaraftonens ledda klass gick det bättre med vätskebalansen. 

När det gäller jag och yoga har jag fått en lite förändrad syn genom att prata med så erfarna yoginis som AnnaMaria och Karl. Jag tänker nu annorlunda. 

• Jag borde göra hela primary, i stort sett varje gång, eller i alla fall försöka göra hela. Nu hoppar jag över de delar jag inte kan varje gång. Om jag vill komma vidare måste jag försöka även med de väldigt svåra (och typ omöjliga bitarna)
• Jag kommer att kunna sitta i lotus om jag bara yogar tillräckligt mycket. Trots att jag blir vigare och vigare hela tiden har jag haft svårt att tro att jag någonsin kommer att kunna sitta i lotusställning. Anledningen är att min utveckling sker i små, små myrsteg. Jag har känt tillfredställelse i det eftersom mina grundförutsättningar för yoga känns så "dåliga" när jag är så låst i höfter och axlar och har cementhamstrings. Nu hörde jag att Karl inte alls kunnat sitt i lotus, långt ifrån, men tagit sig hela vägen. Visserligen genom att träna varje dag i Indien, men ändå. Jag måste ju tro, och se möjligheter om jag ska kunna utvecklas och förändra min kropp. 

Jag känner redan hur min träning förändrats efter mötet med andra yogautövare. Jag har en annan syn på mig själv, på yogan och på mina möjligheter.