Halasana, svett och böjlighet

I måndags hade jag en av mina tröttaste dagar under detta år. Om jag inte gick en meditationskurs skulle jag aldrig ha tagit mig till yogastudion. Men det gjorde jag alltså, trött och svag kände jag mig. Under själva meditationen hade jag svårt att sitta upprätt, hjärtat klappade och allt i magen, kändes "i kläm", benen domnade och somnade. Vid det tidigare meditationstillfället hade det fungerat relativt väl, med vissa mindre smärtor, att sitta i meditationsställning. Men eftersom mina krämpor tog allt fokus, lade jag mig slutligen ner för att kunna upprätthålla någon form av kvalite i närvaron. Jag funderade sedan på att gå hem, men tänkte att när jag ändå var där att jag kunde köra solhälsningarna i alla fall. Jag, liksom flera andra, körde igång med Mysore-style, efter meditationen. Ojojoj vad jobbigt, jag svettades och svettades. När jag kom till de sittande positionerna fick jag stöd av Helena att komma djupare in i Janu Sirshasana A (se blogg med alla positioner). Hon kommenterade att jag var väldigt mjuk i kroppen i dag, mjukare än vanligt. Denna kommentar fick mig att känna mig väldigt peppad, eftersom min trötthet gjorde att jag inte alls hade uppfattat min mjukhet. Jag kände mig bara trött och väldigt svettig med bultande puls. Så jag gjorde fler övningar än jag hade tänkt under denna måndag.

När jag kom till Halasana, denna avslutande asana, som jag gjort så många gånger tidigare möjliggjorde jag en förändring. För första gången fick jag ner fötterna i marken. I Halasana har jag lärt mig att ha raka ben och tålmodigt tänjt, andats medvetet utan att stressa, utan att värdera min insats. I dag kom förändringen och i dag värderade jag, det kändes superbra!!! Jag kunde också upprepa det under tisdagens ledda klass. Jag visar en ett klipp när Kino gör Halasana. 

Under tisdagen skedde en annan mindre förändring. Jag lyckades ta mig längre upp i brygga mitt huvud lämnade marken, en liten, liten bit, kanske var det bara millimeter, men jag kände förändringen. En annan sak som jag funderar över är att lära mig namnen på positionerna, asanas. Helena påpekade förra veckan att namnet också skapar en relation till positionen. Som lärare och språkvetare är jag i allra högsta grad benägen att hålla med. Om jag ska bli medveten om vad jag gör och är det viktigt att veta vad jag gör. Inte bara jag gör nått som kallas för jag vet inte vad, utan jag gör Halasana. Om jag förbättrar något vet jag vad jag förbättrar. Genom språket och namnet skapas både en distans mellan mig och det jag utför och en distinktion av vad jag gör. För att kunna uppnå "medveten" närvaro behöver jag kunna vara just medveten av vad jag gör och inte begränsas av tankar om innan och efter. Jag kommer inte till studion för att göra gymnastiska övningar eller för att slappna av. Det är yogan och dess medvetna närvaro jag är ute efter. Om jag inte är koncentrerad på andningen, om jag inte vet vad jag gör. Ja, då håller jag inte på med yoga.